Ruta eller inte?

Uppdate:

Livet alltså.I tisdags fick jag min 3:e dos av cytostatika (typ av cellgift) av 5 gånger. SKÖNT! Det går framåt nu!!! Vi räknar dagarna och dom går faktiskt fort. 16:e strålningsdagen av 28 dagar idag. Jag mår lite illa, trött och kroppen känner sig som den gör efter alla mediciner, jag äter ju aldrig mediciner, så inte konstigt kroppen slår bakut! Det är varmt, för varmt. +33 grader, galet. men idag åkte faktiskt en AC in i huset för att vi ska klara denna sommar..

 

Hur-som-helst.

Till något annat. Här nedan ser ni en kropp med mycket historia bakom sig. En tjej som tränar massor, äter så bra hon kan för hon älskar allt grönt och skönt. Älskar choklad och kaffe för det är liksom en del av livet att unna sig något gott när man hon kämpar på med det roligaste som finns, cykel och träning.

Men…att kroma sig och visa magrutorna som denna tjej inte ens har av många anledningar är inget som lockar. men att se alla vuxna kvinnor åla sig i bara topp och försöka framstå som en profil…för vad? Typ instagram. Just nu äcklar det henne. Mycket. Tänk till lite. Varför visa något man inte är, egentligen har eller den man inte är? Saknas det lite självkänsla, dåligt självförtroende och söker något måntro?

Tjejen nedan har genomgått 1 titthålsoperation pga cystor, 1 st bukoperation pga myom, 1 st kejsarsnitt av hennes dotter och nu en helvetesresa i livmoderhalscancer. Allt inom en tid på 10 år.

Mellan dessa operationer har hon gjort en Tjejklassiker, sprungit Lidingöloppet 30 km 5 år i rad. Cyklat Vätternrundan 300 km 3 år i rad. Cyklat massa roliga mtblopp, många löplopp och lyft en jävla massa stål och skrot.

Ingen är perfekt, tror du att DU är det? FEL. Alla har vi våra historier, alla kroppar har någon historia. DU är vacker som DU är.

Detta är JAG. Min kropp, när den är frisk är den jävligt stark trots inget tecken på magrutor och vet ni vad…envis är jag så in i helvete. Om ni tror mig…fråga min man…

Livet hänger inte på rutorna, utan på vår styrka och kraft som vi har. Viljan. Hälsan. Förnuftet. Ödmjukheten. Punkt.

*KRAM*

Berörd….

Andra dosen cystostatika igår. Trött som fan, 5,5 timmes sömn inatt. När jag får denna dos blir kroppen typ uppspeedad trots att man är sjuhelsike trött och bara vill slockna var man än placerar sig. Ny medicin igår. Nu håller vi tummarna HÅRT att den funkar hela vägen…

Igår blev jag så otroligt berörd. Efter timmar på av avdelningen där jag får cellgiftet i droppform skall jag sedan till ett annat ställe för strålning. Där sitter en tjej och väntar även hon på sin tur efter att suttit på samma avdelning innan som jag med dropp..

Hon ser frisk ut, ung, är hälsomedveten, gjort allt som ska med sin kropp, cellprov och sånt. Tränar på marathon nivå, friskus som jag, älskar träning och livet så som jag gillar. Men…hon hon även lik mig…har fått samma jävla helvete. Livmoderhalscancer. Känns så  fel. Känns så frustrerande. Blir så ledsen. Men vi satt länge och pratade, bör telefonnummer. Känns bra fast man inte får säga så, att jag hittat en som går igenom SAMMA skit. Nu ska vi peppa varann. Dela tankar. TACK J att du satt där igår. Så tacksam!

*ingenting är självklart, ingenting. Lev i nuet, gör det du mår bra av*

I måndags var jag och körde ett riktigt roligt pass. Cirkelträning med om flesta stationer med kettlebells. Så jobbigt och så skoj. Känns så bra och träna. Dock var det den varmaste dagen. Mådde galet illa innan. In i salen där det är ac och träna och sen illamående igen…..men det var det ändå värt.

Ikväll väntas tjejkväll med fina tjejer. Träna innan och sen middag. Hoppas på att inte få någon jobbig dipp med kroppen. Vill verkligen vara med ikväll.

Ciao!

img_7331

Långpanna med belöning…

Vilken lördag. Dock för varmt för min smak. Jag gillar värme, men inte över 25 plusgrader. Det har vart lite stiltje här på bloggen. Finns själ till detta, jag har nämligen fått en sjukdom, som jag kommer berätta om senare. Jag kommer bli bra, frisk så småningom.

Jag skulle ha cyklat Siljan Runt 16 mil idag, men det blev inte så. Jag vågade inte köra upp till Dalarna igår om ifall att läkaren ringer. Så jag sålde min startplats förra helgen. Så trist, har sett fram emot detta lopp så länge. Men kommer ta igen det i nästa år.

Men det blev istället långpass i terrängen istället, plockade ut min andra stålhäst. Vi planerade att kärleken min och tösen tar bilen till havet, tar med picknickkorgen och grillen, jag cyklar. För nästa helg är det MTB-Vättern och dit skall jag.

33 tunga kilometrar dit till middagen på stranden. Tungt idag. Varmt trots klockan var 17:00 när jag drog iväg. Torra och knepiga stigar och en banvall som ingen längre cyklar på. Motvind och sidvind såklart….Men jag kämpande mig fram. MYSIGT! Nygrillad hamburgare och en kall Cola Zero till. BelöningÄlsk på livet!

Om jag cyklade hem? Oh yes. Lika bra att trampa på. Om vinden vänt? Oh nej, kämpade mig hem. Men det gick, trött och galet NÖJD! Totalt idag 65,5 km. 

Älskar att cyklar, njuter verkligen av livet då. Sån jävla frihet!

 

Att inte ge sig…

Varierat är bäst för mig. Boxercise i 75 minuter varje måndag. Igår körde jag, dagen efter långpasset på cykel. Enda känslan jag hade var att jag var tröttare, lite segare, eftersom jag pressat kroppen på energi. Lite tröttare ben, lite segare att stå i 90 grader och slå slag samtidigt. Men annars ingenting….

Visste är kroppen fantastik. Magisk. Allt slit som en vanlig amatör…motionär. Dagen efter 150 km med backar som man inte tror Skåne har. Är man jävligt stolt över sig själv. Att man åstadkommit detta själv med man och bästa vänners pepp.

Det är lite så man går vidare. Att tro, våga och slita. Men också att våga ta motgångar, negativitet och frustation. Motgångar stärker, precis som motvind på den öppna slätten och man kommer ingenstans.

Jag började för exakt 8 år sedan att ta tag i mitt liv ordentligt gällande hälsan när jag var var mammaledig och tösen bara 6 månader. Fan vad jobbigt det var och kan vara. Att ge sig på fan att räkna alla points i Viktväktarna och promenera mil efter mil, slita ur vagnarnas hjul. Allt börjar ju någonstans….eller hur?

Mitt ord idag och här är att allt går, det löser sig, fast det känns jäkligt segt. Sålänge min man stöttade mig så gick det. Att andra klämde ur sig att, jag behöver inte gå ner min 20 kg, varför ska du träna, bli inte sjuk av att du äter för lite…..suck!

GÅ din egen väg. Kroppen är en häftig maskin. Så länge man är rädd om den så går det. Även för en allätare om jag.

Inspirationskväll

Ikväll fick vi instruktörer vara med på en intern inspirationskväll på gymmet vi jobbar på. Vi fick prova olika pass från ett annat koncept, som vi inte har….ännu…eller aldrig…

Det var skoj! Ikväll har vi dansat, lyft stång, yogat och töjt på oss.

Nöjd, trött och inspirerade.

Det är verkligen så viktigt att man älskar att ge sina deltagare inspiration och motionera dem att komma tillbaka.